Det gångna året går till historien som ett år av pandemi. Enstaka virussmittor i Kina utvecklades till en världsomfattande hälsokris, som berörde oss alla. När antalet coronasmittor ökade, stängdes servicesektorer, exporten kraschade och sysselsättningsläget försämrades snabbt. Ekonomins riktning bestämdes – och bestäms – av hälsosituationens utveckling i olika länder. I dagens läge är det omöjligt att bedöma pandemins långsiktiga inverkan på staternas, företagens och hushållens ekonomiska situation och skuldsättning. Det finns alltjämt en hel del osäkerhet förknippad med framtidsutsikterna, och risken för en ny recession är stor.

På våren, när krisen slog till, vidtog stater, centralbanker och tillsynsmyndigheter snabba åtgärder för att trygga samhällets funktion och säkra företagens och hushållens möjligheter att få lån. Av särskild betydelse var ECB:s expansiva penningpolitik. I Finland sänkte Finansinspektionen bankernas buffertkrav, och inom euroområdet bestämde ECB om ökad flexibilitet i bankernas buffert- och likviditetskrav. – Vi berättar mera om detta i vår artikel ”Bankernas flexibla verksamhet stöddes med snabba beslut i den exceptionella situationen”.

I Finland fortsatte bankernas utlåning till företag och hushåll utan avbrott, och bankerna gav ett stort antal kunder amorteringsfria perioder. Dessutom beviljade båda försäkringsbolag och arbetspensionsbolag sina kunder möjligheter till flexibilitet i betalningarna. Arbetslöshetsförsäkringskassornas funktionsberedskap drabbades värst i början av året, men som helhet klarade sig branschen med heder. Kassorna rekryterade ny personal för att klara av det stora antalet ansökningar och utnyttjade automation i behandlingen av förmåner.

I Finland har banksektorns situation fortsatt att vara stark, och bankernas realiserade kreditförluster har tills vidare inte ökat i någon betydande grad. Även försäkringssektorns solvens har som helhet betraktat varit bra. I mars lämnade Finansinspektionen visserligen en undantagstillståndsanmälan om arbetspensionssektorn till social- och hälsovårdsministeriet, eftersom de exceptionella omständigheterna på finansmarknaden utgjorde ett hot för pensionsanstalternas genomsnittliga solvens. Mot slutet av året ansåg vi dock att situationen hade normaliserats.

Förberedelserna för en fördjupning av krisen i hela Europa och även i Finland är motiverade. Det finns alltjämt osäkerhetsmoment förknippade med tillgången till vacciner och deras effektivitet, och nya mutationer sprider sig snabbt från ett land till ett annat. Vi lever på hälsokrisens villkor. Tillsynsmyndigheterna har ansett att försiktighet är den klokaste policyn: till exempel banker ska förbereda sig på att kreditförlustriskerna och svaga scenarier realiseras. De måste också kunna analysera sina kreditportföljer så noga som möjligt trots de amorteringsfria perioder som de beviljat. I dessa omständigheter har ESRB (Europeiska systemrisknämnden), ECB och även Finansinspektionen rekommenderat för såväl banker som försäkringsbolag en mycket försiktig utdelningspolicy.

ECB:s stränga utdelningsrekommendation har kritiserats kraftigt, i synnerhet i Finland. En alternativ lösningsmodell skulle ha varit att tillåta väl kapitaliserade banker en rimlig dividendutdelning. Förberedelserna inför osäkerhet vann dock i beslutsfattandet. Det är ofta klokt att vara försiktig. Vi kommer att ha djupare insikter om hur bankernas balansräkningar ser ut först på hösten, när stresstesten har genomförts och de amorteringsfria perioderna i huvudsak har avslutats. Då torde det vara möjligt att avstå från omfattande utdelningsbegränsningar, ifall det inte sker en betydande vändning mot det sämre.

För närvarande är det viktigt att se till att alla återhämtnings-, stöd- och anpassningsåtgärder inte avslutas samtidigt. Det är väsentligt att finanssektorn kan fungera så störningsfritt som möjligt och stödja realekonomin. Vad skulle detta innebära i praktiken? Säkert till exempel det att man inte än borde höja bankernas buffertkrav under återhämtningsperioden. Med detta menar jag närmast det så kallade Pillar II-kravet som banktillsynsmyndigheten ställt samt makrotillsynskravet. En av lärdomarna från denna finanskris är att tyngdpunkten i makrotillsynsbuffertar borde överföras från strukturella buffertar till konjunkturbundna buffertar. Det kontracykliska buffertkravet borde vara högre under högkonjunkturer för att det ska vara möjligt att avveckla det under en lågkonjunktur.

Det återstår att se hur stora strukturella förändringar krisen leder till i den europeiska finansiella sektorn, där det finns stora nationella skillnader i såväl krisens djup som i ländernas utgångsläge. Skillnaderna gäller även digitaliseringsgraden, som i och med coronakrisen har tagit ett betydande språng i hela Europa. Digitaliseringen torde också starkt påverka såväl serviceutbudet som branschens strukturer i olika länder.

Förberedelserna inför framtiden förutsätter också en genomgång av den nuvarande resolutionslagstiftningen. Statsstödbestämmelsernas och investeraransvarets avvikande syften, harmoniseringen av långivarhierarkin, små och medelstora bankers resolution och insättningsgarantifondens roll i bankens avveckling är frågor som har lyfts fram. Av kommissionen väntas ett förslag till ändringar i resolutionsdirektivet under innevarande år. I det är det viktigt att se till att myndigheterna kan ta hand om avvecklingen av vilken som helst bank i rätt tid och under ordnade former. Ett annat syfte med alla åtgärder måste vara att upprätthålla förtroendet för banksektorn utan att behöva anlita staten för stöd. Utvecklingen av resolutionsramen så att den fungerar bättre är också ett sätt att komma vidare i beslutsfattandet om den gemensamma insättningsgarantin. Man har också redan en längre tid sett framemot reformer vad gäller hanteringen av kriser i försäkringsbranschen, dvs. nationell lagstiftning om konkurser och likvidation. Den behövs för att säkerställa ändamålsenliga förberedelser i krissituationer.

En krisperiod påskyndar vanligen ändringar i regleringen och i det finansiella systemets strukturer. Återhämtningen från den ekonomiska kris som pandemin lett till har visat hur viktigt det är att kommissionens planer om kapitalmarknadsunionen framskrider. Genomförandet av planerna, till och med bara delvis, skulle underlätta ekonomins återhämtning och övergången till en digital och grön ekonomi. Från kommissionens omfattande åtgärdsplan borde man välja de medel som stödjer dessa mål, utan att glömma investerarskyddet. Främjandet av marknadsfinansieringen skulle göra finansieringskanalerna mångsidigare och minska i synnerhet de risker som förknippas med tillgången till företagsfinansiering.

Som en del av paketet bedömde kommissionen påföljderna av Wirecard-bokslutsskandalen i Tyskland. Skandalen lyfte fram brister i lagstiftningen, myndighetssamarbetet och i tillsynspraxis. Analysen av fallet pågår alltjämt, men det torde vara klart att ändringar behövs. Man måste se till att det inte finns några lagstiftningshinder för informationsutbytet mellan olika myndigheter och att tillsynsansvaren är klara och tydliga. Tillsynsmyndigheternas oberoende av politiska beslutsfattare borde vara en självklarhet i alla medlemsländer.

Wirecard-fallet accentuerade också vikten av aktuell, korrekt information för såväl investerarare som andra intressenter. Informationsöverflödet kan försvaga investerarens förmåga att hitta den väsentliga informationen. I utvecklingen av kapitalmarknaden kommer å ena sidan tryggandet av pålitlig och tillräcklig investerarinformation och å andra sidan främjandet av ekonomikunskaper att inta en central roll under de kommande åren. Tidningsartiklar som gör reklam för en spekulativ investerares miljonvinster från enskilda investeringsobjekt är mycket skadliga med tanke på främjandet av ekonomikunskaper, eftersom de lätt styr oerfarna investerare till osunt riskbeteende.

Branschens informationsskyldigheter i anslutning till hållbar finansiering träder i kraft stegvis under några års tid. Eftersom investerarna i allt högre grad vill ha produkter inom hållbar finansiering som beaktar miljön, samhällsansvaret och god förvaltningssed, finns det inom branschen ett tryck att bemöta den ökande efterfrågan och samtidigt ta hänsyn till de skyldigheter som den nya regleringen ger upphov till. Inom regleringen är det viktigt att komma ihåg att den information som krävs inte borde utökas alltför mycket och göras så detaljerad att investeraren inte längre kan skilja väsentlig information från det oväsentliga.

I finanssektorns europeiska reglering och tillsyn har god förvaltningssed under de senaste åren blivit allt viktigare. Varför? Brister i god förvaltningssed har ansetts vara en bidragande faktor till tillspetsningen av kriser, finanssektoraktörernas konkurser och överträdelser. Den största orsaken till den allt stramare regleringen är också det att vi har lärt oss av tidigare misstag: vi har insett vad finanssektorn ska förutsätta av företagsledningen, dvs. styrelsen, verkställande direktören och de som ansvarar för de viktigaste funktionerna. Det finns sektorsvisa skillnader i hur detaljerade bestämmelserna är, men till exempel regleringskraven i bank- och försäkringssektorn täcker personernas erfarenhet, kunnande, rykte, intressekonflikter och tidsanvändning, inklusive begränsningarna i antalet styrelseposter. Därtill har ECB ansett att till exempel en verkställande direktör och styrelseordförande för ett kreditinstitut ska ha tio års praktisk erfarenhet.

Den stränga europeiska regleringens krav sträcker sig dock inte till sektorer med enbart nationell reglering. Detta är ett klart missförhållande. Jag anser att vi inom den inhemska lagstiftningen inte kan nöja oss med en lättare kravnivå, i synnerhet när det gäller aktörer som är av stor betydelse för samhället. I oktober 2019 gav Finansinspektionen ett förslag till social- och hälsovårdsministeriet om revidering av bestämmelserna om den yrkesmässiga kompetensen och erfarenheten av arbetspensionsbolagens styrelser och ledning samt personer som ansvarar för de viktigaste funktionerna. Finansinspektionen anser att den nuvarande regleringen, med tanke på verksamhetens samhälleliga betydelse, delvis är bristfällig och oproportionerlig till exempel jämfört med regleringen om försäkringsbolag. Finansinspektionens tillsynsiakttagelser stödjer förslagets brådskande behandling.

Finansinspektionen övergick nästan i sin helhet till distansarbete i mars 2020. För närvarande förväntas arrangemanget fortsätta minst till slutet av april. Välfungerande informationstekniska distansarbetsverktyg har möjliggjort ett fungerande distansarbete. Med undantag av inspektioner som görs på plats har det varit möjligt att arbeta nästan normalt. I själva verket har vi bättre än förr kunnat prioritera vårt arbete till det som är väsentligt för finanssektorns säkra verksamhet. Vi har också deltagit i alla EU-möten på distans.

Man bör dock komma ihåg att vi alla är olika som människor och distansarbete passar bättre för en del av oss. Därför har vi betonat betydelsen av bra chefsarbete och vikten av att cheferna tar hand om personalens välmående. Det är speciellt viktigt att vara närvarande och bry sig, även om det sker virtuellt.

Jag vill tacka er alla på Finansinspektionen för det gångna året. Vi har härdigt jobbat vidare, även om det inte har funnits några tecken på att pandemisituationen blir bättre eller möjligheterna att återvända till kontoret ökat. Vi längtar alla efter arbetsgemenskapen och det sociala umgänget. Men vi orkar.

Tack till er alla.

Helsingfors den 25 februari 2021

Anneli Tuominen