(1)

Den 25 september 2015 antog FN:s generalförsamling en ny ram för global hållbar utveckling: Agenda 2030 för hållbar utveckling (Agenda 2030), vars kärna utgörs av målen för hållbar utveckling. I kommissionens meddelande av den 22 november 2016 om nästa steg för en hållbar europeisk framtid kopplas målen för hållbar utveckling till unionens politikram för att säkerställa att unionens samtliga åtgärder och politiska initiativ, såväl inom unionen som globalt, redan från början integrerar målen för hållbar utveckling. I sina slutsatser av den 20 juni 2017 bekräftade rådet unionens och dess medlemsstaters åtagande att genomföra Agenda 2030 på ett fullständigt, samstämmigt, omfattande, integrerat och effektivt sätt, och i nära samarbete med sina partner och andra intressenter.

(2)

Omställningen till en koldioxidsnål, mer hållbar, resurseffektiv och cirkulär ekonomi i linje med målen för hållbar utveckling är central för att unionen ska kunna bli långsiktigt ekonomiskt konkurrenskraftig. Parisavtalet, som antogs inom ramen för Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändring (Parisavtalet) och som godkändes av unionen den 5 oktober 2016 (3) och trädde i kraft den 4 november 2016, avser att stärka åtgärderna mot klimatförändring, bland annat genom att göra finansiella flöden förenliga med en väg mot låga växthusgasutsläpp och en klimatmässigt motståndskraftig utveckling.

(3)

För att uppnå målen i Parisavtalet och avsevärt minska riskerna med och konsekvenserna av klimatförändringarna är den övergripande målsättningen att hålla ökningen av den globala medeltemperaturen väl under 2 °C över förindustriell nivå och fortsätta ansträngningarna för att begränsa temperaturökningen till 1,5 °C över förindustriell nivå.

(4)

Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/65/EG (4), 2009/138/EG (5), 2011/61/EU (6), 2013/36/EU (7), 2014/65/EU (8), (EU) 2016/97 (9), (EU) 2016/2341 (10), och Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 345/2013 (11), (EU) nr 346/2013 (12), (EU) 2015/760 (13) och (EU) 2019/1238 (14) delar det gemensamma målet att göra det lättare att starta och bedriva verksamhet för företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper (fondföretag), kreditinstitut, förvaltare av alternativa investeringsfonder (AIF-förvaltare) som förvaltar eller marknadsför alternativa investeringsfonder, inbegripet europeiska långsiktiga investeringsfonder, försäkringsföretag, värdepappersföretag, försäkringsförmedlare, tjänstepensionsinstitut, förvaltare av godkända riskkapitalfonder (EuVECA-förvaltare), förvaltare av godkända fonder för socialt företagande (EuSEF-förvaltare) och sparinstitut för paneuropeiska privata pensionsprodukter (PEPP-produkter). Dessa direktiv och förordningar säkerställer ett mer enhetligt skydd för slutinvesterare och gör det lättare för dessa att dra nytta av ett brett utbud av finansiella produkter, samtidigt som regler föreskrivs för att göra det möjligt för slutinvesterare att fatta välgrundade investeringsbeslut.

(5)

Upplysningar som lämnas till slutinvesterare – om hur hållbarhetsrisker, beaktandet av negativa konsekvenser för hållbar utveckling, mål för hållbar investering eller främjande av miljörelaterade eller sociala egenskaper, har integrerats i investeringsbeslutsprocessen och i rådgivningsprocessen – är inte tillräckligt utvecklade eftersom sådana upplysningar ännu inte omfattas av harmoniserade krav.

(6)

Undantaget från denna förordning för finansiella rådgivare som sysselsätter färre än tre personer bör inte påverka tillämpningen av de bestämmelser i nationell rätt som införlivar direktiven 2014/65/EU och (EU) 2016/97, i synnerhet reglerna om investerings- och försäkringsrådgivning. Även om sådana rådgivare inte är skyldiga att tillhandahålla information i enlighet med denna förordning är de skyldiga att beakta och inkludera hållbarhetsriskerna i sina rådgivningsprocesser.

(7)

Enheter som omfattas av denna förordning bör, beroende på den egna verksamhetens art, följa reglerna för finansmarknadsaktörer om de producerar finansiella produkter, och de bör följa reglerna för finansiella rådgivare om de tillhandahåller investeringsrådgivning eller försäkringsrådgivning. När sådana enheter bedriver verksamhet som både finansmarknadsaktör och finansiell rådgivare bör de därför anses vara finansmarknadsaktörer när de agerar i egenskap av producenter av finansiella produkter, inbegripet portföljförvaltning, och finansiella rådgivare när de tillhandahåller investerings- eller försäkringsrådgivning.

(8)

Eftersom unionen allt oftare ställs inför de katastrofala och oberäkneliga konsekvenserna av klimatförändringar, utarmning av resurser och andra hållbarhetsrelaterade problem krävs snabba åtgärder för att mobilisera kapital, inte endast genom offentlig politik utan även genom finansiella tjänstesektorn. Därför bör finansmarknadsaktörer och finansiella rådgivare vara skyldiga att lämna specifika upplysningar om sina metoder för integrering av hållbarhetsrisker och om beaktandet av negativa konsekvenser för hållbar utveckling.

(9)

Utan harmoniserade unionsregler för hållbarhetsrelaterade upplysningar till slutinvesterare är det sannolikt att medlemsstaterna även i fortsättningen kommer att anta olika nationella åtgärder, och olikheterna i fråga om tillvägagångssätt inom olika sektorer för finansiella tjänster kan komma att bestå. Sådana varierande åtgärder och tillvägagångssätt skulle fortsätta att skapa betydande snedvridning av konkurrensen till följd av stora skillnader i standarder för upplysningslämnande. Dessutom skapar för närvarande parallell utveckling av marknadsbaserad praxis baserad på kommersiellt motiverade prioriteringar som ger olika resultat ytterligare marknadsfragmentering och skulle till och med kunna leda till att den inre marknaden fungerar mindre effektivt i framtiden. Olika standarder för upplysningslämnande och marknadsbaserad praxis gör det mycket svårt att jämföra olika finansiella produkter, skapar olika förutsättningar för sådana produkter liksom för distributionskanalerna och reser nya hinder i vägen för den inre marknaden. Sådana olikheter kan också vara förvirrande för slutinvesterare och snedvrida deras investeringsbeslut. När medlemsstaterna ska säkerställa efterlevnad av Parisavtalet föreligger en risk för att de antar olika nationella åtgärder som skulle kunna hindra en smidigt fungerande inre marknad och vara till nackdel för finansmarknadsaktörer och finansiella rådgivare. Dessutom är det på grund av bristen på harmoniserade transparensregler svårt för slutinvesterare att effektivt jämföra olika finansiella produkter i olika medlemsstater i fråga om dels deras risker vad gäller miljö, samhällsansvar och bolagsstyrning, dels mål för hållbar investering. Det är därför nödvändigt att ta itu med befintliga hinder för den inre marknadens funktion och att göra det enklare att jämföra finansiella produkter för att undvika sannolika framtida hinder.

(10)

Denna förordning syftar till att minska informationsasymmetrin i förhållandet mellan huvudman och ombud med avseende på hur hållbarhetsrisker integreras och negativa konsekvenser för hållbar utveckling beaktas och på hur miljörelaterade eller sociala egenskaper och hållbara investeringar främjas genom att kräva att finansmarknadsaktörer och finansiella rådgivare till slutinvesterare lämnar upplysningar innan avtal ingås och under den tid då avtalet löper, när de agerar som ombud för dessa slutinvesterare (huvudmän).

(11)

Denna förordning kompletterar de upplysningskrav som fastställs i direktiven 2009/65/EG, 2009/138/EG, 2011/61/EU, 2014/65/EU, (EU) 2016/97, (EU) 2016/2341 och förordningarna (EU) nr 345/2013, (EU) nr 346/2013, (EU) 2015/760 och (EU) 2019/1238 liksom i nationell rätt som reglerar privata och individuella pensionsprodukter. För att säkerställa en välorganiserad och effektiv tillsyn av efterlevnaden av denna förordning bör medlemsstaterna förlita sig på de behöriga myndigheter som redan utsetts enligt de reglerna.

(12)

I denna förordning bibehålls kraven att finansmarknadsaktörer och finansiella rådgivare ska agera i slutinvesterarnas bästa intresse, inbegripet men inte begränsat till kravet att genomföra lämplig due diligence-kontroll innan investeringar görs, enligt vad som föreskrivs i direktiven 2009/65/EG, 2009/138/EG, 2011/61/EU, 2013/36/EU, 2014/65/EU, (EU) 2016/97 och (EU) 2016/2341 samt förordningarna (EU) nr 345/2013 och (EU) nr 346/2013 liksom i nationell rätt som reglerar privata och individuella pensionsprodukter. För att uppfylla sina skyldigheter enligt de reglerna bör finansmarknadsaktörer och finansiella rådgivare i sina processer, däribland processerna för due diligence-kontroll, integrera inte endast alla relevanta finansiella risker, utan även alla däri ingående relevanta hållbarhetsrisker som skulle kunna ha en relevant betydande negativ inverkan på den finansiella avkastningen av en investering eller rådgivning, och fortlöpande utvärdera dessa risker. Därför bör finansmarknadsaktörer och finansiella rådgivare enligt denna förordning i sina policyer ange hur de integrerar dessa risker och offentliggöra dessa policyer.

(13)

Denna förordning kräver att finansmarknadsaktörer och finansiella rådgivare som tillhandahåller investeringsrådgivning eller försäkringsrådgivning avseende försäkringsbaserade investeringsprodukter (Ibip), oavsett den finansiella produktens utformning och målmarknaden, offentliggör skriftliga policyer om hur hållbarhetsrisker integreras och säkerställer transparens i fråga om integreringen av hållbarhetsrisker.

(14)

En hållbarhetsrisk innebär miljörelaterade, sociala eller styrningsrelaterade händelser eller förhållanden som, om de förverkligas, skulle kunna ha en negativ betydande inverkan på investeringens värde, enligt vad som anges i sektorsspecifik lagstiftning, särskilt direktiven 2009/65/EG, 2009/138/EG, 2011/61/EU, 2013/36/EU, 2014/65/EU, (EU) 2016/97 och (EU) 2016/2341, eller delegerade akter och tekniska standarder för tillsyn som antagits enligt dessa.

(15)

Denna förordning bör inte påverka tillämpningen av reglerna om integrering av risker enligt direktiven 2009/65/EG, 2009/138/EG, 2011/61/EU, 2013/36/EU, 2014/65/EU, (EU) 2016/97 och (EU) 2016/2341 samt förordningarna (EU) nr 345/2013 och (EU) nr 346/2013 liksom i nationell rätt som reglerar privata och individuella pensionsprodukter, inbegripet men inte begränsat till sådana relevanta gällande proportionalitetskriterier som den berörda verksamhetens storlek, interna organisation och art, omfattning och komplexitet. Den här förordningen syftar till att öka transparensen avseende hur finansmarknadsaktörer och finansiella rådgivare integrerar hållbarhetsrisker i sina investeringsbeslut och i sin investeringsrådgivning eller försäkringsrådgivning. Om bedömningen av hållbarhetsrisker leder till slutsatsen att det inte finns några hållbarhetsrisker som bedöms vara relevanta för den finansiella produkten bör skälen till detta redovisas. Om bedömningen leder till slutsatsen att riskerna är relevanta bör det upplysas om i vilken omfattning hållbarhetsriskerna skulle kunna påverka den finansiella produktens resultat, antingen i kvalitativa eller i kvantitativa termer. Bedömningen av hållbarhetsrisker och därtill hörande upplysningar som lämnas innan avtal ingås av finansmarknadsaktörer bör inkluderas i upplysningar som lämnas innan avtal ingås av finansiella rådgivare. Finansiella rådgivare bör före rådgivningen lämna upplysningar om hur de tar hänsyn till hållbarhetsrisker i urvalsprocessen för finansiella produkter som presenteras för slutinvesterare, oberoende av slutinvesterarnas hållbarhetspreferenser. Detta bör inte påverka tillämpningen av bestämmelser i nationell rätt som införlivar direktiven 2014/65/EU och (EU) 2016/97, i synnerhet inte när det gäller finansmarknadsaktörers och finansiella rådgivares skyldigheter när det gäller produktstyrning, bedömning av lämplighet och ändamålsenlighet och testet avseende krav och behov.

(16)

Investeringsbeslut och investeringsrådgivning skulle kunna orsaka, bidra till eller vara direkt kopplat till negativa, betydande eller sannolikt betydande konsekvenser för hållbarhetsfaktorer.

(17)

För att säkerställa en enhetlig och konsekvent tillämpning av denna förordning är det nödvändigt att fastställa en harmoniserad definition av hållbara investeringar, av vilken följer att de företag som det investeras i följer praxis för god styrning och att försiktighetsprincipen att inte göra någon betydande skada säkerställs, så att varken miljömålet eller det sociala målet åsamkas betydande skada.

(18)

När finansmarknadsaktörer, med vederbörlig hänsyn tagen till deras storlek, verksamhetens art och omfattning och vilka typer av finansiella produkter de tillhandahåller, beaktar huvudsakliga negativa konsekvenser, betydande eller sannolikt betydande sådana, av investeringsbeslut för hållbarhetsfaktorer, bör de i sina processer, däribland processerna för due diligence-kontroll, integrera förfaranden för beaktande av de huvudsakliga negativa konsekvenserna tillsammans med de relevanta finansiella riskerna och de relevanta hållbarhetsriskerna. Information om sådana förfaranden skulle kunna innehålla en beskrivning av hur finansmarknadsaktörerna fullgör sitt hållbarhetsrelaterade förvaltningsansvar eller andra aktieägarengagemang. Finansmarknadsaktörer bör på sina webbplatser ange information om dessa förfaranden och beskrivningar av de huvudsakliga negativa konsekvenserna. Härvid bör den gemensamma kommittén för Europeiska bankmyndigheten inrättad genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1093/2010 (15) (EBA), Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten inrättad genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1094/2010 (16) (Eiopa) och Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten inrättad genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1095/2010 (17) (Esma) (den gemensamma kommittén) samt finansmarknadsaktörer och finansiella rådgivare beakta den vägledning om tillbörlig aktsamhet för ansvarsfullt företagande som tagits fram av Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD) samt de av Förenta nationerna stödda principerna för ansvarsfull investering.

(19)

Att beakta hållbarhetsfaktorer i processer för investeringsbeslut och investeringsrådgivning kan leda till fördelar inte bara på finansmarknaderna. Det kan stärka motståndskraften i den reala ekonomin och stabiliteten i det finansiella systemet. Därigenom kan det i slutändan påverka finansiella produkters risk och avkastning. Det är därför mycket viktigt att finansmarknadsaktörer och finansiella rådgivare tillhandahåller den information som krävs för att slutinvesterare ska kunna fatta välgrundade investeringsbeslut.

(20)

Finansmarknadsaktörer som beaktar de huvudsakliga negativa konsekvenserna av investeringsbeslut för hållbarhetsfaktorer bör för varje finansiell produkt, innan avtal ingås, på ett koncist sätt och i kvalitativa eller kvantitativa termer, lämna upplysningar om hur sådana konsekvenser beaktas liksom en förklaring om att information om de huvudsakliga negativa konsekvenserna för hållbarhetsfaktorer finns tillgängliga i den löpande rapporteringen. Huvudsakliga negativa konsekvenser bör förstås som de konsekvenser av investeringsbeslut och investeringsrådgivning som har negativa effekter för hållbarhetsfaktorer.

(21)

Hittills har hållbara produkter utvecklats med olika ambitionsnivå. Det är därför nödvändigt att med avseende på upplysningar som lämnas innan avtal ingås och upplysningar som lämnas i regelbundna rapporter skilja mellan kraven för finansiella produkter som främjar miljörelaterade eller sociala egenskaper och kraven för finansiella produkter som har som mål en positiv inverkan på miljön och samhället. När det gäller finansiella produkter med miljörelaterade eller sociala egenskaper bör finansmarknadsaktörerna därför lämna upplysningar om huruvida, och hur, det valda indexet, hållbarhetsindex eller konventionellt index, är anpassat till dessa egenskaper och, om inget referensvärde används, information om hur de finansiella produkternas hållbarhetsegenskaper uppfylls. När det gäller finansiella produkter som har som mål en positiv inverkan på miljön och samhället bör finansmarknadsaktörerna lämna upplysningar om vilket hållbarhetsreferensvärde de använder för att mäta hållbarhetsresultatet och, om inget referensvärde används, förklara hur hållbarhetsmålet uppnås. Dessa upplysningar bör lämnas genom årliga rapporter.

(22)

Denna förordning påverkar inte tillämpningen av reglerna om ersättning eller prestationsbedömning avseende personal vid finansmarknadsaktörer och finansiella rådgivare enligt direktiven 2009/65/EG, 2009/138/EG, 2011/61/EU, 2013/36/EU, 2014/65/EU, (EU) 2016/97 och (EU) 2016/2341 samt förordningarna (EU) nr 345/2013 och (EU) nr 346/2013, eller tillämpningen av genomförandeakter och nationell rätt som reglerar privata och individuella pensionsprodukter, inbegripet men inte begränsat till sådana relevanta gällande proportionalitetskriterier som den berörda verksamhetens storlek, interna organisation och art, omfattning och komplexitet. Det är emellertid lämpligt att större transparens uppnås, i kvalitativa eller kvantitativa termer, vad gäller ersättningspolicyer hos finansmarknadsaktörer och finansiella rådgivare som främjar en sund och effektiv riskhantering när det gäller hållbarhetsrisker, med avseende på deras investeringsrådgivning eller försäkringsrådgivning, samtidigt som ersättningsstrukturen inte uppmuntrar till överdrivet risktagande när det gäller hållbarhetsrisker och är kopplad till det riskjusterade resultatet.

(23)

För att öka transparensen och för att informera slutinvesterare bör tillgången till information om hur finansmarknadsaktörer och finansiella rådgivare integrerar relevanta hållbarhetsrisker, betydande eller sannolikt betydande sådana, i investeringsbeslutsprocesser, inbegripet organisations-, riskhanterings- och styrningsaspekter av sådana processer, och rådgivningsprocesser, regleras genom krav på att dessa enheter ska tillhandahålla koncis information om dessa policyer på sina webbplatser.

(24)

Gällande upplysningskrav enligt unionsrätten kräver inte att alla upplysningar lämnas som behövs för att på ett korrekt sätt informera slutinvesterarna om de hållbarhetsrelaterade konsekvenserna av deras investeringar genom finansiella produkter med miljörelaterade eller sociala egenskaper eller finansiella produkter med hållbarhetsmål. Det är därför lämpligt att fastställa mer specifika och standardiserade upplysningskrav med avseende på sådana investeringar. Exempelvis bör de övergripande hållbarhetsrelaterade konsekvenserna av finansiella produkter rapporteras regelbundet med hjälp av indikatorer som är relevanta för mätning av det valda målet för hållbar investering. Om ett lämpligt index har valts som ett referensvärde bör denna information också tillhandahållas avseende det valda indexet och för ett brett marknadsindex, för att möjliggöra jämförelse. Om EuSEF-förvaltare tillgängliggör information om den positiva sociala effekt som är målet för en viss fond, den övergripande sociala effekt som uppnås och de tillhörande metoder som används i enlighet med förordning (EU) nr 346/2013, skulle de i tillämpliga fall kunna använda sådan information när upplysningar lämnas enligt den här förordningen.

(25)

Genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/34/EU (18) införs transparenskrav vad gäller miljöfrågor, sociala frågor och bolagsstyrningsfrågor med avseende på icke‐finansiell redovisning. Den form och presentation som fastställs genom det direktivet är emellertid inte alltid lämplig för direkt användning av finansmarknadsaktörer och finansiella rådgivare i deras kommunikation med slutinvesterare. Finansmarknadsaktörer och finansiella rådgivare bör när så är lämpligt ha möjlighet att använda informationen i förvaltningsberättelser och icke-finansiella rapporter vid tillämpning av denna förordning i enlighet med det direktivet.

(26)

För att säkerställa att den information som publiceras på finansmarknadsaktörers och finansiella rådgivares webbplatser är tillförlitlig bör sådan information hållas uppdaterad, och all översyn och alla ändringar av sådan information bör tydligt förklaras.

(27)

Även om denna förordning inte omfattar nationella socialförsäkringssystem som omfattas av förordningarna (EG) nr 883/2004 och (EG) nr 987/2009, bör medlemsstaterna – mot bakgrund av att de i allt högre grad öppnar delar av förvaltningen av obligatoriska pensionsplaner inom de sociala trygghetssystemen för finansmarknadsaktörer eller andra privaträttsliga organ, och eftersom sådana pensionsplaner är utsatta för hållbarhetsrisker och kan beakta negativa konsekvenser för hållbar utveckling, främja miljörelaterade eller sociala egenskaper eller eftersträva hållbara investeringar – ha möjlighet att tillämpa den här förordningen med avseende på sådana pensionsplaner i syfte att minska informationsasymmetrierna.

(28)

Denna förordning bör inte hindra en medlemsstat från att anta eller bibehålla strängare bestämmelser om offentliggörande av policyer för anpassning till klimatförändringar och ytterligare upplysningar som lämnas till slutinvesterare avseende hållbarhetsrisker förutsatt att berörda finansmarknadsaktörer och finansiella rådgivare har sina huvudkontor på dess territorium. Sådana bestämmelser bör dock inte hindra den effektiva tillämpningen av denna förordning eller att målen med den uppnås.

(29)

Tjänstepensionsinstituten är enligt direktiv (EU) 2016/2341 redan tvungna att tillämpa styrnings- och riskhanteringsregler på sina investeringsbeslut och riskbedömningar för att säkerställa kontinuitet och regelbundenhet. Investeringsbesluten och bedömningen av relevanta risker, inbegripet miljörisker, sociala risker och företagsstyrningsrisker, bör göras så att de överensstämmer med tjänstepensionsinstituts medlemmars och förmånstagares intressen. Eiopa bör utfärda riktlinjer som specificerar hur tjänstepensionsinstituten i sina investeringsbeslut och vid riskbedömningar ska ta hänsyn till miljörisker, sociala risker och företagsstyrningsrisker enligt det direktivet.

(30)

EBA, Eiopa och Esma (gemensamt kallade de europeiska tillsynsmyndigheterna) bör, genom den gemensamma kommittén, ges mandat att utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn för att ytterligare specificera innehållet, metoderna och presentationen av information om hållbarhetsindikatorer med avseende på klimatrelaterade och andra miljörelaterade negativa konsekvenser, om sociala och personalrelaterade frågor, om respekt för de mänskliga rättigheterna och om bekämpning av korruption och mutor, liksom för att specificera presentationen och innehållet i de upplysningar med avseende på främjande av miljörelaterade eller sociala egenskaper samt mål för hållbar investering som ska lämnas i finansmarknadsaktörers handlingar som lämnas innan avtal ingås, i deras årsrapporter och på deras webbplatser i enlighet med artiklarna 10–14 i förordningarna (EU) nr 1093/2010, (EU) nr 1094/2010 och (EU) nr 1095/2010. Kommissionen bör ges befogenhet att anta dessa tekniska standarder för tillsyn genom delegerade akter enligt artikel 290 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) och i enlighet med artiklarna 10–14 i förordningarna (EU) nr 1093/2010, (EU) nr 1094/2010 och (EU) nr 1095/2010.

(31)

De europeiska tillsynsmyndigheterna bör, genom den gemensamma kommittén, ges mandat att utarbeta förslag till tekniska genomförandestandarder för att fastställa en standard för presentationen av information om främjande av miljörelaterade eller sociala egenskaper och hållbara investeringar i marknadsföringsmaterial. Kommissionen bör ges befogenhet att anta sådana tekniska genomförandestandarder genom en genomförandeakt enligt artikel 291 i EUF-fördraget och i enlighet med artikel 15 i förordningarna (EU) nr 1093/2010, (EU) nr 1094/2010 och (EU) nr 1095/2010.

(32)

Eftersom årsrapporter i princip sammanfattar affärsresultat för hela kalenderår bör bestämmelserna i denna förordning avseende transparenskraven för sådana rapporter inte tillämpas före den 1 januari 2022.

(33)

Reglerna om upplysningar i denna förordning bör komplettera bestämmelserna i direktiven 2009/65/EG, 2009/138/EG, 2011/61/EU, 2014/65/EU, (EU) 2016/97 och (EU) 2016/2341 samt förordningarna (EU) nr 345/2013, (EU) nr 346/2013, (EU) 2015/760 och (EU) 2019/1238.

(34)

Denna förordning är förenlig med de grundläggande rättigheter och de principer som i synnerhet erkänns i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.

(35)

Eftersom målen för denna förordning, nämligen att stärka skyddet för slutinvesterare och förbättra de upplysningar de får, inbegripet i fall av gränsöverskridande köp för slutinvesterare, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna, utan snarare, på grund av behovet att fastställa enhetliga upplysningskrav, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.